- nightmares are real

Bara för att jag inte har något bättre att skriva här just nu förutom att mitt revben e värre än innan, så tänkta jag jag visar upp en steg för steg...sak...på hur det kan gå när jag bygger upp en bild, bara för att många frågat hur jag gör...E väll inte så mycket att hurra över, jag bara gör helt enkelt : /

För att börja detta inlägget, så är min pappa är ett stort Thomas Di Leva fan. Jag har aldrig kunnat fatta hans fascination för denna väldigt udda mannen som går runt i en sak som verkar vara en klänning.
Men hur som helst, så dök denna "konscerten" upp, och direkt så ville pappa bjuda med mig dit. Ifrån början vägrade jag nästan för att jag aldrig gillat Thomas, och har deffinitivt aldrig fattat mig på hans musik.
Men så igår var då konscerten, jag mådde allmänt dåligt innan och ville knappt ens gå, jag va utmattad då jag fått dålig sömn/fått gå upp jättetidigt två dagar i rad(snackar då kl. 4 på morgonen), och mitt revben gör även det mer ont. Men jag kunde inte tacka nej till konscerten såhär samma dag, så jag låtsades halft som att allt var okej när pappa kom.
Och så började koncerten...
...
...
...asså, jag vill bara glömma alla de förutfattade meningarna jag haft om honom...
Att det kan finnas så mycket glädje i en ensam person.
Så mycket harmoni.
Så mycket kärlek.

Jag blev SERIÖST rörd till tårar utav hans musik och hans ord. Allt han sa därinne fick mig att må så jäkla bra. Det va längesedan jag mådde såhär bra i min själ, det känns just nu som att alla bekymmer bara är som bortblåsta.

ja herrejäklar asså vilken man...

Jag har verkligen över en natt ändrat min uppfattning om honom. Jag sitter nu till och med frivilligt och lysstnar på hans musik, alltså, de känns som helt annorlunda låtar nu. Hur i hela fridens namn kunde jag avsky dom så innan?

asså shit...Jag är själv chockad av att läsa vad jag skriver här, för det låter inte som jag. Det känns som min kompis sa att jag blivit hjärntvättad.


Men herregud...

Måste bara säga, att någon gång i sitt liv MÅSTE man se denna mannen live. Fy fan vilken skön person. Vare sig man gillar honom eller inte, det har ingen betydelse. Jag som var ett sånt anti-fan har helt ändrat min uppfattning. Hur många lyckas med en sådan sak egentligen?

Någon gång i mitt liv ska jag ha en kram utav denna mannen. Då kan jag dö lyckligt.

ska måla en tavla snart nog, eller inom några dagar, funderar på att ha denna som motiv...men får se, gillade den såhär, lär inte kunna rita om den...
men varför känns det mer och mer nuförtiden som att miina bilder har bakomliggande budskap? Jag har ingen aning om det själv, men folk verkar tycka det, och även jag själv reagerar på det, trots att jag mest bara kladdar på.

som vissa vet så va jag uppe en snabbis i Sollefteå igår, för att träffa min kompis och min morfar : > Trots att det bara varade en kort stund så var det jättetrevligt, fick äta mat hemma hos morfar först, följt utav fika, och sedan en rundvisning i sollefteå! Grymt fin liten stad, med helt underbar utsikt uppifrån skidbacken.

Morfar å hans fru Kerstin här under~ ingen av dom gillade att bli fotade.



Sedan fick jag skjuts av morfar hem till min kompis kompis, där vi bestämde oss för att vara~ Morfar var då FÖR snäll emot mig, vill inte säga om vad här...
Det va andra gången jag fått träffa min kompis IRL, vi hade skoj med att spela spelet graffiti kingdom, där vi fick oss ett gott skratt när jag försökte rita en karaktär i spelet.
Sedan gick vi ner på stan en runda, å kollade rundor lite, bjöd min kompis på ett yu-gi-oh pack, får en bild som tack av han >w<

så det hela va en superbra dag, bortsett ifrån mitt revben som bitchade rundor, å knakade å hade för sig, för att jag inte fått ligga ner något under dagen.

vet inte vad jag ska skriva : D
...har ätit choklad idag....jag+choklad+trötthet+flummsamtal leder till inte så vackra bilder : D  : D  : D

pratade iaf med min morfar idag, ska upp till honom på fredag nästa vecka på ett snabbt besök : ) han verkade jätteglad, och lite småchockad...ska även träffa min kompis, ska bli najs~ saknat honom~

Gjorde ett nytt ID till DA idag, det va på tiden : D va lite kul att samla ihop flera av mina karaktärer i en å samma bild...dock känns det lite sådär halft småkul att jag bara har en kvinnlig karaktär som jag gillar.
Den fick mig även att tänka tillbaka på min äldre karaktärer, på den gamla goda tiden då jag var rentutav rädd för att visa upp mina ide'er för folk.
Idag känns det som en omöjlighet, det ligger i min vardag nu att dela med mig av mina verk, vare sig folk uppskattar dom eller inte, det är alltid kul att få någon respons : >

Idag brast det. Fick totalt ryck på mina bilder. Eller snarare alla dessa jäkla karaktärer jag nästan bokstavligen skiter ur mig.
Efter det gick det inte att rita. Det bara sa stopp.
Det hjälpte inte sedan med att skolans datorer fick totalt damp å vägrade låta mig logga in. Mådde så jäkla piss.
Jag hoppas detta e över imorgon.

För att försöka töma mina tankar kladdade jag, det blev denna bilden härunder...den skrämmer mig något enormt...önskar nästan att jag aldrig gjort den.
Men jag gillar effekten på den, därav laddar jag upp den här. Endast här.