- nightmares are real

För att börja detta inlägget, så är min pappa är ett stort Thomas Di Leva fan. Jag har aldrig kunnat fatta hans fascination för denna väldigt udda mannen som går runt i en sak som verkar vara en klänning.
Men hur som helst, så dök denna "konscerten" upp, och direkt så ville pappa bjuda med mig dit. Ifrån början vägrade jag nästan för att jag aldrig gillat Thomas, och har deffinitivt aldrig fattat mig på hans musik.
Men så igår var då konscerten, jag mådde allmänt dåligt innan och ville knappt ens gå, jag va utmattad då jag fått dålig sömn/fått gå upp jättetidigt två dagar i rad(snackar då kl. 4 på morgonen), och mitt revben gör även det mer ont. Men jag kunde inte tacka nej till konscerten såhär samma dag, så jag låtsades halft som att allt var okej när pappa kom.
Och så började koncerten...
...
...
...asså, jag vill bara glömma alla de förutfattade meningarna jag haft om honom...
Att det kan finnas så mycket glädje i en ensam person.
Så mycket harmoni.
Så mycket kärlek.

Jag blev SERIÖST rörd till tårar utav hans musik och hans ord. Allt han sa därinne fick mig att må så jäkla bra. Det va längesedan jag mådde såhär bra i min själ, det känns just nu som att alla bekymmer bara är som bortblåsta.

ja herrejäklar asså vilken man...

Jag har verkligen över en natt ändrat min uppfattning om honom. Jag sitter nu till och med frivilligt och lysstnar på hans musik, alltså, de känns som helt annorlunda låtar nu. Hur i hela fridens namn kunde jag avsky dom så innan?

asså shit...Jag är själv chockad av att läsa vad jag skriver här, för det låter inte som jag. Det känns som min kompis sa att jag blivit hjärntvättad.


Men herregud...

Måste bara säga, att någon gång i sitt liv MÅSTE man se denna mannen live. Fy fan vilken skön person. Vare sig man gillar honom eller inte, det har ingen betydelse. Jag som var ett sånt anti-fan har helt ändrat min uppfattning. Hur många lyckas med en sådan sak egentligen?

Någon gång i mitt liv ska jag ha en kram utav denna mannen. Då kan jag dö lyckligt.